Oskrivna regler
Alla vet vi att det finns oskrivna regler i offentliga miljöer där man befinner sig tillsammans med andra människor.
Idag mötte jag en kvinna som absolut inte delade samma åsikter som mig om vad som är okej och inte okej i en viss typ av miljö. Jag kunde inte sluta lyssna på henne och tro mig, flera gånger var jag nära att säga åt henne att respektera oss andra och hålla käften.
Det finns väl ingen människa som tycker att det är dagens höjdpunkt är att sitta i ett väntrum på en vårdcentral. Under mina 24 år som homosapiens har jag någonstans lärt mig att man oftast inte sitter där för att man tycker det är roligt. Stämningen i dessa väntrum är oftast dyster, det är tyst och ingen pratar, varken med varandra eller i telefonen. Man väljer att visa respekt för de andra runt omkring en som faktiskt är där, precis som man själv, för att man av någon anledning inte mår bra eller har ont. Det är så det ska vara. Det är tråkigt, det tar lång tid. Men det ska vara tyst och behagligt.
Precis så tyst och lugnt var det i det omysiga väntrummet på den omysiga lilla vårdcentralen imorse. Vi bläddrade i tidningar, surfade runt på våra telefoner och tog en kopp kaffe. I tystnad.
Sen kom Tantalotta och Tantalottas tantkompis in genom dörren likt två berusade elefanter i ett dockhus. Tantalotta och Tantalottas tantkompis var dock inte berusade, de ville bara ha en remiss för Tantalottas prickar på armen.
När stormen lagt sig och Tantalotta hade skrikit på en sköterska om vad hon skulle göra, pratat med receptionisten som bett henne ta en nummerlapp, tagit en nummerlapp samt frågat ALLA oss andra vilka nummer vi hade, slog de sig ner i soffan för att vara tysta och bläddra i Sköna Hem med oss andra. Trodde vi.
Tantalotta börjar med att bryta ut i ett högt och ljudligt asgarv, hon garvade tydligen åt att patienterna på vårdcentralen inte hade någon humor. Det är ju så viktigt att man kan skratta åt sina sjukdomar! Det är ju inte dödens väntrum vi sitter i! Vänta nu, vad vet du om det? Hur vet du att någon av oss som sitter där inte ska mötas av ett besked om en obotlig sjukdom? Hur vet du att någon av oss inte lider av psykiska problem och vill ta sitt liv? Viktigt att nämna är att Tantalottas tantkompis flera gånger försökte tysta ner Tantalotta, som svarade med att hon får prata hur högt hon vill om vem hon vill. Jahaja tänkte jag, det visste jag inte.
När Tantalotta sedan började prata om oss andra som satt där, utan att direkt sänka rösten, ville jag så gärna ta undan henne och försöka prata med henne om vad respekt är.
Alla i väntrummet behöver inte veta att Tantalotta tycker att killen i soffan har fula byxor, alla behöver inte veta att Tantalotta ansåg att hon borde gå före mig i kön med tanke på att jag utsatte henne för strålning med min iphone. Man behöver heller inte sitta och peka på personen man pratar obehindrat illa om. Något som Tantalotta nu gjort i ca 40 minuter, utan minsta andningspaus.
Man behöver inte tycka om alla och man har rätt att uttrycka sina åsikter. Men att göra det, så att alla hör, i ett väntrum på en vårdcentral är för mig att bryta mot en ganska viktig oskriven regel.
